Indelaware

Den här veckan har nog varit den värsta veckan i mitt liv. Det har varit långa dagar, lite sömn, många tårar och skratt. Vi har varit ikyrkan varje kväll. Jag känner mig lycklig att jag är en del av den Kenyanska communityn (vad ehter det på svenska?) här i USA. Jag är svensk, men jag är också Kenyan!!! De är underbara människor. Givmilda, välkomnande och helt underbara.

Imorgon ska Nick flygas hem till Kenya för att begravas, igår var det memorial service! Det var också många tårar blandat med skratt. I fredags var vi på viewing, vi fick alltså komma till begravningsbyrån och se Nick, ta farväl (fast det är inte farväl, det är vi ses igen). Alice va också med, även om hon inte alls förstår nånting. Det var konstigt att se han ligga där i en kista. Man ville bara skaka liv i honom och skrika vakna.

Jag har fortfarande inte accepterat att han är borta, det kommer ta lång tid! Nick va så speciell och underbar. Han va min brosa från en annan morsa, och jag är så glad att han var i mitt liv.

Mitt liv har förändrats denna vecka, jag träffat underbara människor som jag inte hade träffat om det inte vore för vad som har hänt. Många förändringar kommer ske, och jag har insett mycket i mig själv. Jag har insett att jag är en fantastisk människa och att det finns många som verkligen uppskattar mig.

Nu måste livet fortsätta, vi måsta lära oss att leva med smärtan och saknaden efter Nick, jag vet inte hur det kommer att gå. Vi får ta en dag i sänder!

Ta vara på varje dag, du vet aldrig när det kan bli din sista!